Kännetecknade för vår tid tycks vara att man i brist på allmängiltiga värden forsöker söka sig till det ursprungliga. Denna strevan uppenbarar sig i många olika skepnader, på många olika områden.
I konsten tycks det vara frågan om en sökan in i myternas rötter, en strevan att avblotta det som har hänt för att nå den tanke, medvetenhet, arketypiska livsituasjon som födde, var ursprunget till myten, men som historien har förändrat. Erik Annar Evensens konst har en aspekt som anknyter sig till denna tanke. Han målar t.ex. mytiska djur, stämninger, situasjoner som äger en känsla av nödvendighet; de måste målas för att livet skall fortsätta, för att skapandet skall fortsätta.
Han er djupt medveten om det estetiska, men använder det med en ironisk underton. Dette visar sig i hans val av material som ofta er et direkt hån mot salongsmåleriet. Det som kanske började som et resultat av bristande resurser för att skaffa de sedvanliga materialen, har således blivit till et språk eller kanske till en dialekt som verkar nå sin exakthet gennom de resonanser och dissonanser som uppstår såvel i förhållande till den klassiska konsten som til måleriet här och nu.
Färgstämningen er mørk. Mørkt er trøstande för en nordbo; det vänder ens tankar inåt, mot en själv och ens egna känslor. Det kan naturligtvis ofta också vara oroande tankar och känslor, men i denne dialog upptäker betraktaren någonting av sina egna myter och deras historia. Man blir orolig i det ögonblick man trodde att här kunde tankarna vila, i det mørka och vackra.

Rummet var mörkt
ock tiden efter midnatt
då forbrytaren rev bort
sina naglar med fosfor
lyste omkring sig
I rummets hörn ock såg
åter samma myller
av ufullgågna varelser;
liten kropp, stort hovud.